1.
Mellan snyftningar, snor, kyssar och välmenande ord lyckas jag hitta på en slags metafor för mitt mående genom åren.
Tänk dig att du åker världens läskigaste bergochdalbana med loopar, skruvar och gigantiska uppförsbackar som tar en evighet att klättra upp för.
Under tiden kan du visserligen andas ut en aning, men du vet att väl uppe på krönet finns där ingen återvändo, du måste ner igen.
Det går långsamt, långsamt och snart tippar du över.
Ett mardrömslikt stup drar dig ner och med och du förbannar den där välbekanta pirrande tentakelkänslan som sprider sig i kroppen.
Den som snart övergår till ett krypande, som adderar hjärtklappning, andnöd och spända muskler till det redan befintliga mycket obehagliga tillståndet.
Du håller i dig allt vad du har, önskar så hårt och innerligt att någon kunde dra i nödbromsen, sakta ner.
Men där finns bara du, ensam passagerare.
Som inte når, inte vet hur man gör.
Du blir allt mer desperat. Vill ta dig ur, bort.
Provar att skrika, ropa på hjälp.
Någon kanske hör, men når inte fram, hinner inte med.
Det går alldeles för fort, du svischar fram i en rasande fart.
Du rycker och sliter i den lilla skyddsanordning som trots allt håller dig fast.
Pillar på skruvar, lirkar, kämpar för att komma loss.
Helt plötsligt släpper låset.
Du är fri.
Men bergochdalbanan fortsätter att rusa fram över spåren.
Vad händer?
Du faller.
Hårt.
