Kär i en borderline

nu ska ni spana in detta fantastiska lilla tillskott till bloggosfären, varsågoda!

-------------->LhjärtaM


P.s Jag ska börja skriva igen, jag ska jag ska jag ska! D.s

Jag älskar honom,
en evighetslång gnistrande sprakande tomteblosskärlek,

Ändå gråter jag.

Jag gråter floder och hav och oceaner.

Tsunamivvågor.

Ödelägger all växtlighet.

Släcker människoliv,
brinnande eldar,

Innan jag rusade ut genom dörren jämförde jag mig själv med cancerframkallande asbest.
Död.

Du klarar dig bättre utan mig skrek jag. Lev livet.
Hitta någon som kan ta hand om dig.
Inte någon som knappt kan ta hand om sig själv.
Någon med vackert målade ögon.
Hitta någon som orkar bry sig om håret under armarna.
Och busken mellan benen.
Hitta någon som bryr sig om solen skiner.
Och som kan säga tack detsamma älskling puss och kläm och smek varje morgon då du kysser henne och berättar hur glad du är över att få vakna upp bredvid henne.
Hitta någon som vill vakna.
Som är underbart lättsam och alldeles bubblig i sinnet.

16:47 och jag vill verkligen inte vara ensam.

Igår bestämde jag att i sängen får man minsann inte ta upp några som helst känsliga ämnen som kan leda till bråk, tårar eller sårade känslor. Om man nödvändigtvis känner för att prata allvar, får man snällt kliva upp och sedan inleda sitt anförande. Vill personen som ligger kvar ej bemöta detta, markerar man det genom att gosa ner sig ännu mer under det varma täcket. Diskussionen får därmed vila till nästkommande dag. Detta för att skapa en lugn och trygg zon i mitt hem fri från negativa energier.

Jag funderar även på att införa regeln "Allvarsfritt efter tio" för att slippa onödiga gräl på kvällskvisten som gör att man somnar och där med ofta vaknar med den där gnagade känslan av att något inte står riktigt rätt till.

Vad tycker ni?

Mellan snyftningar, snor, kyssar och välmenande ord lyckas jag hitta på en slags metafor för mitt mående genom åren.

Tänk dig att du åker världens läskigaste bergochdalbana med loopar, skruvar och gigantiska uppförsbackar som tar en evighet att klättra upp för. 
Under tiden kan du visserligen andas ut en aning, men du vet att väl uppe på krönet finns där ingen återvändo, du måste ner igen.
Det går långsamt, långsamt och snart tippar du över.
Ett mardrömslikt stup drar dig ner och med och du förbannar den där välbekanta pirrande tentakelkänslan som sprider sig i kroppen.
Den som snart övergår till ett krypande, som adderar hjärtklappning, andnöd och spända muskler till det redan befintliga mycket obehagliga tillståndet.
Du håller i dig allt vad du har, önskar så hårt och innerligt att någon kunde dra i nödbromsen, sakta ner.
Men där finns bara du, ensam passagerare.
Som inte når, inte vet hur man gör.
Du blir allt mer desperat. Vill ta dig ur, bort.
Provar att skrika, ropa på hjälp.
Någon kanske hör, men når inte fram, hinner inte med.
Det går alldeles för fort, du svischar fram i en rasande fart.
Du rycker och sliter i den lilla skyddsanordning som trots allt håller dig fast.
Pillar på skruvar, lirkar, kämpar för att komma loss.
Helt plötsligt släpper låset.
Du är fri.
Men bergochdalbanan fortsätter att rusa fram över spåren.
Vad händer?
Du faller.
Hårt.

 

Jag behöver ventilera mig.
Lufta elementen. Rensa avloppet. Skura golven.
Måla om. Färglägga.
Rita en egen karta. Upptäcka nya platser.

Den här bloggen kommer att handla om att leva med diagnosen Borderline.
Eller egentligen, att lära sig att leva med den.
Att dagligen pendla mellan himmel och helvete.
Det smärtsamma i att inte kunna planera långsiktigt. Att drömma om en romantisk weekend till Paris, men aldrig våga boka biljetterna då den ständiga frågan "kommer jag att finnas till då?", dyker upp.
Den kommer också att beröra den stora utmaningen och det kompelexa i att parera en intensiv kärleksrelation med självmordstankar och panikångest. Hur det kan vara att älska någon annan, bli älskad, men samtidigt vilja dö.
Hur det kan vara att tänka tusen saker men knappt kunna formulera en mening, och att känna en miljon känslor men bara veta namnet på en - hopplösheten.

Det här är min resa.

Mathilda.